Ända sedan tonåren har jag haft ett något högt hårfäste, men efter 20 års ålder upplevde jag att mitt hår började mogna lite men att det inte var något att oroa sig mycket för. När jag närmande mig 25 år märkte jag mitt hårfäste började vika allt mer, till den grad att det blev svårt att styla. Jag började klippa mitt hår kortare, men detta gjorde att självförtroende fick sig en törn och till slut bestämde jag mig att jag var tvungen att göra något åt ​​det. Mitt dop in i håravfalls världen var slående.

På den 11: e månaden i den 11: e året av millenniet förklarade jag krig mot mitt håravfall. Några vänner rekommenderade håravfalls läkemedlet finasterid son de hade haft framgång med, så jag var ivrig att komma igång. Strax efter det lade jag till minoxidil och Nizoral schampo till min dagliga rutin, en del av den ” 3 stora ” håravfalls behandlingarna som har backats upp av vetenskapliga studier och litteratur.

Mitt håravfall drabbade mig ganska illa, även om jag var relativt lyckligt lottade att närma mig 30 innan det blev ett stort problem för mig. Jag stylade då skickligt mitt hår för att dölja de tunnhåriga områdena och gjorde det så bra att många undrade varför jag tyckte att en hårtransplantation var nödvändigt. Men bortom illusionen fanns min nergång som jag inte kunde dölja emot regnet och vinden.  Jag haft begränsad framgång med de ” 3 stora ” håravfalls behandlingarna och insåg att mitt självförtroende alltid skulle vara lågt om inte jag vidtog ytterligare åtgärder. Jag ville ha en hårtransplantation.